Tänkte att jag skulle visa ett film klipp på när Felicia skall rida Lasse helt själv utan ledare.
Året är 2012.
onsdag 25 mars 2015
Modellkort!
Jag tänkte att jag skulle bjuda på några fler kort från vår dag som modell.
Det var verkligen kul.
söndag 15 mars 2015
Turbulent slut på år 2014
Idag är det 3 månader sen det hände. Tiden går fort men saknaden och sorgen är fortfarande stor.
Tänkte jag att jag skulle berätta hur mitt år 2014 slutade - det slutade inte som jag tänkt mig utan väldigt turbulent med många frågor och mycket sorg.
Vi börjar den 4 dec - var på väg till stallet då vi har en sköthäst som vi tar hand om, då kom samtalet man inte var förberedd på - (tror aldrig att man kan vara förberedd när det väl kommer) Det var min systers sambo i andra ändan av luren som säger - ni får nog komma till Sjukhuset (Näl) då läkare/ sjuksköteskor inte vet hur länge min mamma har kvar att leva!!!! Försöker förstå vad han säger - har ju inte hört något alls om detta - frågorna bara bubblar inom en. Säger att vi kommer så fort som möjligt - ringer min man på jobbet, hämtar honom och far iväg till Trollhättan i ilfart.
Läkaren hade ringt min syster som då jobbade ca 4-5 timmar från Trollhättan, hon sätter sig i bilen och kör i ilfart ner till Trollhättan själv i bilen, chockad och ledsen. Jag ringer henne och pratar en stund för att hon skall klara av att köra själv hela vägen.
Väl där kommer nästa chock - får då reda på att hon har troligtvis lungcancer och kanske kol, men ingen vet vilken sorts cancer det är och det är inte heller säkert att hon har kol. Pratar med sköterskorna på avdelningen och dom förklarar så gott dom kan medans man själv försöker att inte bryta ihop - vilket är svårt. Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Får reda på att hon hade blivit inlagd på måndagen den 1 dec för att hon hade ont. Dom hade tagit röntgen bilder samt ett prov så nu väntar vi på svaret som kommer att ta en vecka.
När jag kommer in i rummet och jag ser min mamma ligga där blir det ännu värre, bryter ihop totalt - men mamma säger att det är ingen fara och att hon snart är hemma igen - men jag vet bättre än det. Ser ångesten och paniken i hennes ögon. Så här illa har det aldrig varit. Man känner sig så maktlös - man kan inget göra, hon får mycket smärtstillande (morfin) och dropp, då hon är mycket smal - har inte ätit något nästan på 4 dagar. Hon var smal ändå, men nu var hon ännu smalare.
Efter ett par timmar kommer min syster och jag går ut för att möta henne. Försöker trösta så gott det går och försöker att förbereda henne på hur mamma är nu.
Åkte hem igen vid 24:00 snåret - upp och jobba på fredagen, åkte upp till sjukhuset igen på fredagen och satt där på dagen.
Lördagen då kom världens migränanfall av all denna spänning och chock så då var jag sängliggande hela dagen. Fick höra av min syster att vår bror varit och hälsat på under lördagen.
Åkte till mamma igen på söndagen - dom hade dragit ner lite på morfinet för att hon skulle vara med lite mer, men hon var så orolig och hade ont. Men nu ser jag inte längre ångesten och paniken i hennes ögon och detta känns skönt. Hennes ena bror har kommit för att hälsa på.
Hade mycket planerat under följande vecka som vi inte kunde ändra på så jag var inte uppe hos mamma på hela veckan. Men hade telefonkontakt med min syster varje dag. Hon sa att mamma verkade lite piggare och att hon hade skrattat under veckan - då kom det ett litet hopp om att det kommer nog att gå vägen. Men slutet på veckan blev hon sämre igen.
Åker till mamma igen på fredagen den 12 dec och då får vi även reda på provsvaren - hon har en småcellig lungcancer som växer väldigt fort så tyvärr finns det inget att göra, dels har det gått för långt samt att hon skulle aldrig klara av cellgifter och strålningen då hon är alldeles för svag. Så nu är det bara att göra det så bra för henne som möjligt den sista tiden. Nu kom frågan - hur lång tid har hon? Svårt att svara på blev svaret - allt från ett par timmar till någon vecka eller två.
Sitter hos mamma hela kvällen, så min syster kan få åka hem å vila lite.
Mamma får nu endast det dropp som hon behöver per dag samt att hon får morfin mot smärtan - sover nästan hela tiden. Åkte hem kl 01:00 den natten.
Ringde min syster på lördagen och kollade läget, allt var lungt - vi kom överens om att jag kommer upp på söndagen då, hon ringer om det skulle vara något.
Söndagen åkte jag och min dotter upp till mamma igen - som vanligt så sov hon när jag kom upp.
Jag pratar med henne i tron att hon hör mig. Sitter ett par timmar hos mamma som är vaken kanske 10 min sen försvinner hon igen - innan jag går säger jag till mamma (som sover) att hon kan släppa taget nu, alla som hon ville skulle komma till sjukhuset har varit här, så hon kan släppa taget nu. Det finns så många som väntar på henne på andra sidan. Släpp taget om allt det onda, att hon inte skall tänka på oss, vi reder oss och tar hand om varandra. Vill inte att mamma skall ligga där och ha ont.
Ringer min syster på måndagen den 15 dec när jag är på väg från jobbet - allt lugnt och mamma sover som vanlig så vi beslutar att jag kommer upp på tisdagen.
Jag går in och handlar, när jag sitter i bilen igen så ringer telefonen - känns som att hjärtat stannar i min kropp. Min systers sambo i andra änden - frågar om jag pratat med min syster - ja, för ca 20 min sedan svarade jag - allt var lugnt och stilla - INTE nu längre - något är på G, så vi får skynda oss upp - Säger att jag skall bara hämta min dotter så kommer jag. Ringer min amn på jobbet och säger att vi måste åka upp för nu är det inte långt kvar.
Det tar mig ca 10 min att hämta min dotter och på väg ut från vårat område får jag sms om att hon är borta....Världen och mitt hjärta stannar....min mamma är borta....min mamma blev 66 år.
Det tog 2 veckor från det att hon blev inlagd och det att hon somnade in. 1 dec - 15 dec.
Ta aldrig varandra för givet och var rädda om varandra och den kärleken som ni har till varandra.
Tänkte jag att jag skulle berätta hur mitt år 2014 slutade - det slutade inte som jag tänkt mig utan väldigt turbulent med många frågor och mycket sorg.
Vi börjar den 4 dec - var på väg till stallet då vi har en sköthäst som vi tar hand om, då kom samtalet man inte var förberedd på - (tror aldrig att man kan vara förberedd när det väl kommer) Det var min systers sambo i andra ändan av luren som säger - ni får nog komma till Sjukhuset (Näl) då läkare/ sjuksköteskor inte vet hur länge min mamma har kvar att leva!!!! Försöker förstå vad han säger - har ju inte hört något alls om detta - frågorna bara bubblar inom en. Säger att vi kommer så fort som möjligt - ringer min man på jobbet, hämtar honom och far iväg till Trollhättan i ilfart.
Läkaren hade ringt min syster som då jobbade ca 4-5 timmar från Trollhättan, hon sätter sig i bilen och kör i ilfart ner till Trollhättan själv i bilen, chockad och ledsen. Jag ringer henne och pratar en stund för att hon skall klara av att köra själv hela vägen.
Väl där kommer nästa chock - får då reda på att hon har troligtvis lungcancer och kanske kol, men ingen vet vilken sorts cancer det är och det är inte heller säkert att hon har kol. Pratar med sköterskorna på avdelningen och dom förklarar så gott dom kan medans man själv försöker att inte bryta ihop - vilket är svårt. Tårarna bara rinner ner för mina kinder. Får reda på att hon hade blivit inlagd på måndagen den 1 dec för att hon hade ont. Dom hade tagit röntgen bilder samt ett prov så nu väntar vi på svaret som kommer att ta en vecka.
När jag kommer in i rummet och jag ser min mamma ligga där blir det ännu värre, bryter ihop totalt - men mamma säger att det är ingen fara och att hon snart är hemma igen - men jag vet bättre än det. Ser ångesten och paniken i hennes ögon. Så här illa har det aldrig varit. Man känner sig så maktlös - man kan inget göra, hon får mycket smärtstillande (morfin) och dropp, då hon är mycket smal - har inte ätit något nästan på 4 dagar. Hon var smal ändå, men nu var hon ännu smalare.
Efter ett par timmar kommer min syster och jag går ut för att möta henne. Försöker trösta så gott det går och försöker att förbereda henne på hur mamma är nu.
Åkte hem igen vid 24:00 snåret - upp och jobba på fredagen, åkte upp till sjukhuset igen på fredagen och satt där på dagen.
Lördagen då kom världens migränanfall av all denna spänning och chock så då var jag sängliggande hela dagen. Fick höra av min syster att vår bror varit och hälsat på under lördagen.
Åkte till mamma igen på söndagen - dom hade dragit ner lite på morfinet för att hon skulle vara med lite mer, men hon var så orolig och hade ont. Men nu ser jag inte längre ångesten och paniken i hennes ögon och detta känns skönt. Hennes ena bror har kommit för att hälsa på.
Hade mycket planerat under följande vecka som vi inte kunde ändra på så jag var inte uppe hos mamma på hela veckan. Men hade telefonkontakt med min syster varje dag. Hon sa att mamma verkade lite piggare och att hon hade skrattat under veckan - då kom det ett litet hopp om att det kommer nog att gå vägen. Men slutet på veckan blev hon sämre igen.
Åker till mamma igen på fredagen den 12 dec och då får vi även reda på provsvaren - hon har en småcellig lungcancer som växer väldigt fort så tyvärr finns det inget att göra, dels har det gått för långt samt att hon skulle aldrig klara av cellgifter och strålningen då hon är alldeles för svag. Så nu är det bara att göra det så bra för henne som möjligt den sista tiden. Nu kom frågan - hur lång tid har hon? Svårt att svara på blev svaret - allt från ett par timmar till någon vecka eller två.
Sitter hos mamma hela kvällen, så min syster kan få åka hem å vila lite.
Mamma får nu endast det dropp som hon behöver per dag samt att hon får morfin mot smärtan - sover nästan hela tiden. Åkte hem kl 01:00 den natten.
Ringde min syster på lördagen och kollade läget, allt var lungt - vi kom överens om att jag kommer upp på söndagen då, hon ringer om det skulle vara något.
Söndagen åkte jag och min dotter upp till mamma igen - som vanligt så sov hon när jag kom upp.
Jag pratar med henne i tron att hon hör mig. Sitter ett par timmar hos mamma som är vaken kanske 10 min sen försvinner hon igen - innan jag går säger jag till mamma (som sover) att hon kan släppa taget nu, alla som hon ville skulle komma till sjukhuset har varit här, så hon kan släppa taget nu. Det finns så många som väntar på henne på andra sidan. Släpp taget om allt det onda, att hon inte skall tänka på oss, vi reder oss och tar hand om varandra. Vill inte att mamma skall ligga där och ha ont.
Ringer min syster på måndagen den 15 dec när jag är på väg från jobbet - allt lugnt och mamma sover som vanlig så vi beslutar att jag kommer upp på tisdagen.
Jag går in och handlar, när jag sitter i bilen igen så ringer telefonen - känns som att hjärtat stannar i min kropp. Min systers sambo i andra änden - frågar om jag pratat med min syster - ja, för ca 20 min sedan svarade jag - allt var lugnt och stilla - INTE nu längre - något är på G, så vi får skynda oss upp - Säger att jag skall bara hämta min dotter så kommer jag. Ringer min amn på jobbet och säger att vi måste åka upp för nu är det inte långt kvar.
Det tar mig ca 10 min att hämta min dotter och på väg ut från vårat område får jag sms om att hon är borta....Världen och mitt hjärta stannar....min mamma är borta....min mamma blev 66 år.
Det tog 2 veckor från det att hon blev inlagd och det att hon somnade in. 1 dec - 15 dec.
Ta aldrig varandra för givet och var rädda om varandra och den kärleken som ni har till varandra.
tisdag 10 mars 2015
Modell för en dag
I höstas tog jag med min underbara dotter för att vara modell för en stund. Vi hade jättekul.
Så här blev ett av korten.
Så här blev ett av korten.
söndag 1 mars 2015
Euro horse 2015
Haft en härlig dag med min dotter på euro horse mässan idag. Vi fick till och med komma in på arenan i Scandinavium så att min dotter kunde träffa sin idol Nellie Berntsson och få hennes autograf. Lyckan var total hos min dotter. Så nu har hon en signerad bok med Nellie Berntsson 😊
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)